Och vad händer nu? Jag är precis som alla andra, har inte en aning om vad jag ska göra längre
fram i tiden än om en månad. Då åker mössan på och poff så var tryggheten borta lika fort som
Usain Bolt springer hundra meter. Jag är stressad så jag håller på att explodera- precis som
merparten av världens yngre vuxna, eller om jag inte har fel så gäller det nog de allra flesta
åldrar. Hörde det till livet från början? eller är det något vi har lagt till nu i efterhand för att det
på något vis skulle vara bättre, som att slänga i lite kaviar i sockerkakan? Fråga inte mig men
jag är precis likadan, hänger på kaviartrenden och hoppas att jag inte får en viscus morbus av all
jäkt.

Nu ska jag studera, studera, laga mat och studera. Hej.